Tack för sparken ner för stupet

Fick ett sms av en vän idag, med en påminnelse om ett smärtsamt men nödvändigt minne. Det som hände då, startade en process i mig, som gjorde fruktansvärt ont länge, men som i slutändan räddade mitt liv. 
 
    Jag känner mig så löjligt lyckligt lottad, och tacksam, för smärtan jag upplevde den där gången för sex år sen. Där och då började jag för första gången i mitt liv, verkligen ifrågasätta mina livsval, och faktiskt fundera på en eventuell förändring. 
Tänk vad bra det blev tillslut. 
 
Tack för sparken ner för stupet baby.
Jag älskar dig.
 
 

Varför pratade jag inte med dem tidigare?

Jag tycker att jag "jobbat upp mig" lite efter de senaste inlägget. Jag har försökt att lägga fokus på att ordna upp praktiska saker. Tagit itu med jobbiga samtal och projekt, som legat och grott i mig.
Idag för första gången på länge, går jag och lägger mig utan ångest över något som jag behöver "ta tag i". 
 
Jag hade ett sånt fint samtal med mina chefer på jobbet idag. Jag har gått i tankarna länge - att jag skulle behöva byta arbete pga ekonomin. Jag har haft ångest över det (och 100 andra saker känns det som), och idag tog jag mig i kragen och sa att "jag skulle behöva prata med er". 
   Jag tror de visste ungefär vad jag skulle säga. De blev inte förvånade, och inte heller upprörda - utan tvärtom - väldigt "suportra". De berättade hur rädda de va om mig, erbjöd mig löneförhöjning och skulle försöka ordna fler timmar. De sa "Om de ringer och erbjuder dig jobbet, så tacka inte ja direkt" 
 
Och där satt jag och bara tänkte för mig själv "Varför pratade jag inte med dem tidigare? Så hade jag sluppit många timmars funderande och ångest" 
 
Är det inte konstigt det där? Att man (jag generaliserar, för jag vill inbilla mig att fler än jag gör såhär) ojar sig så, och oroar sig för hur något ska gå. Drar ut på det tills man blir tvingad till att säga det, och sen går allt super-duper bra!? Jag vill påstå att jag har tillit, och så vidare - men uppenbarligen så har jag inte sån tillit som jag tror mig ha? 
 
Nåväl. 
Jag åker till Norge imorgon, och umgås med en vän sen många år tillbaka. Vi ska se Kent för sista gången, och jag tror jag är lite i förnekelse. Vill inte att det ska ta slut. Men jag ska njuta av konsären, lika mycket (kanske mer) som alla andra gånger.
 
Kärlek
/T 
 
 

Enkelt, inte sant?

 
...Okej, jag vet att jag kan flippa ut över framtiden ibland. Om något oväntat dyker upp, som nu med min boende/arbetssituation, så får jag till en början ren och skär panik. Min syster är en av dem som får stå ut med de panikartade samtalen, där jag babblar på om 1000 olika alternativ, för att kunna lösa ett problem. Men det är bara för att jag inte står ut med tanken på, att gå med ett ångestframkallande dilema på axlarna, ens en minut i onödan. Jag behöver ventilera ut mina tankar annars överröstar de allt annat i mitt huvud.
 
Och jag tycker att jag förtjänar bättre, än att må skit.
Ni vet.. livet är för kort, och allt det där.
Era liv också, faktiskt. 
 
Jag va en sån person som hellre gick och la sig förut. När något kändes för jobbigt, så tänkte en förvirrad del av mig att "jag går och lägger mig, och låtsas som att det här problemet inte finns. Ja, då kommer jag må mycket bättre sen". Vilket naturligtvis inte alls stämmer, för verkligeheten kom ikapp mig när jag vaknade och ångesten lika så.  
  Jag vet inte vad det va som gjorde att jag ändrade det beteendet, eller när heller för den delen. Men jag vet att min nuvarande "taktik" är mycket bättre. För det kommer såna där stunder ibland - när livet händer - och jag drabbas av panik. Ringer min syster, eller någon annan stackare, som lyssnar och analyserar tillsammans med mig. 
 
Och dagen efter, är det mer hanterbart. Allt som behövs är att jag ska vetilera, meditera, och sova på saken.
Enkelt, inte sant? 
 
Kärlek
/T