Varför pratade jag inte med dem tidigare?

Jag tycker att jag "jobbat upp mig" lite efter de senaste inlägget. Jag har försökt att lägga fokus på att ordna upp praktiska saker. Tagit itu med jobbiga samtal och projekt, som legat och grott i mig.
Idag för första gången på länge, går jag och lägger mig utan ångest över något som jag behöver "ta tag i". 
 
Jag hade ett sånt fint samtal med mina chefer på jobbet idag. Jag har gått i tankarna länge - att jag skulle behöva byta arbete pga ekonomin. Jag har haft ångest över det (och 100 andra saker känns det som), och idag tog jag mig i kragen och sa att "jag skulle behöva prata med er". 
   Jag tror de visste ungefär vad jag skulle säga. De blev inte förvånade, och inte heller upprörda - utan tvärtom - väldigt "suportra". De berättade hur rädda de va om mig, erbjöd mig löneförhöjning och skulle försöka ordna fler timmar. De sa "Om de ringer och erbjuder dig jobbet, så tacka inte ja direkt" 
 
Och där satt jag och bara tänkte för mig själv "Varför pratade jag inte med dem tidigare? Så hade jag sluppit många timmars funderande och ångest" 
 
Är det inte konstigt det där? Att man (jag generaliserar, för jag vill inbilla mig att fler än jag gör såhär) ojar sig så, och oroar sig för hur något ska gå. Drar ut på det tills man blir tvingad till att säga det, och sen går allt super-duper bra!? Jag vill påstå att jag har tillit, och så vidare - men uppenbarligen så har jag inte sån tillit som jag tror mig ha? 
 
Nåväl. 
Jag åker till Norge imorgon, och umgås med en vän sen många år tillbaka. Vi ska se Kent för sista gången, och jag tror jag är lite i förnekelse. Vill inte att det ska ta slut. Men jag ska njuta av konsären, lika mycket (kanske mer) som alla andra gånger.
 
Kärlek
/T 
 
 

Kommentarer:

1 Anonym:

Underbara chefer du har

Kommentera här: